Självständighetsagenda för Sverige

Skärmavbild 2016-10-28 kl. 10.30.50

 

Inledning
I år är det tolv år sedan Alliansen bildades. Utgångspunkterna för samarbetet var att arbetslinjen skulle införas, utanförskapet brytas och skatterna sänkas. Det fanns en gemensam bild av Sveriges problem och hur dessa skulle lösas. Inför valet 2014 gick Alliansen till val på tio år gamla problemformuleringar med tio år gamla lösningar. Vi förlorade. Ingen kan leva på gamla meriter.

Blockpolitiken är något av det viktigaste som hänt svensk politik. Utan blockpolitiken har Socialdemokraterna kunnat styra landet obehindrat. Det har lett till att Sverige är ett av världens mest socialistiska länder med ett av världens högsta skattetryck. Strävsamhet har hållits tillbaka med hjälp av jantelagen och ett tufft företagsklimat. Ambition har straffats genom höga skatter och en låg utbildningspremie. Valfrihet har stoppats när det offentliga varit den enda aktören på många marknader. Med Alliansregeringen förändrades mycket. Skatterna sänktes, monopol sprängdes och valfrihet infördes.

Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna är fyra partier som alla, i olika utsträckning, har befunnit sig till höger om mitten på den politiska vänster-höger-skalan. Den minsta gemensamma nämnaren för de fyra partierna har alltså varit deras position till höger om mitten. Denna minsta gemensamma nämnare har historiskt inte varit tillräckligt stark för att stoppa Socialdemokraternas tillsvidare prenumeration på makten. Det lär behövas mer än en traditionellt likartad positionering på vänster-höger-skalan för att de fyra partierna över tid ska utgöra en allians med regeringsambition.

För att hålla blockpolitiken levande krävs därför att Alliansen återigen delar gemensamma utgångspunkter. Arbetslinjen, utanförskapet och sänkta skatter kommer även framöver att vara viktiga delar av samarbetet. Men Alliansen behöver en ny, modern minsta gemensam nämnare. Alliansen behöver en självständighetsagenda för Sverige.

Självständighet är en modern frihetslängtan. I Sverige bor ofriheten både i en alldeles för stor och utbyggd stat, liksom i begränsande normer och sociala strukturer. Lika lite som staten ska begränsa ens val av skola, ska en social struktur hindra någon från att hålla vem den vill i handen. För partier som tjänar friheten behöver individens ofrihet bekämpas oavsett hur det uttrycks eller vem som utsätts. Med varje människas självständighet som mål är det möjligt.

Självständighet från stat
Den klassiska högerkampen handlar om att bekämpa staten i den mening att göra den mindre. I Sverige, med en av världens största stater, blir det en extra viktig uppgift för den som håller frihet högt. Med en stor stat följer ett stort beroende. Beroendet till staten består i huvudsak av de omfattande transfereringssystemen och de offentliga välfärdstjänsterna.

Arbetsmarknadssystemet i Sverige, med kollektivavtalsbaserade minimilöner och fackets långtgående lagstiftade rättigheter, omöjliggör framväxten av vissa typer av jobb. Istället för låglönejobb/enkla jobb/vardagsjobb låter vi de minst produktiva leva på bidrag. Vi omfördelar resurser från de som jobbar till de som inte jobbar. Det är ett system byggt på höga skatter och höga bidrag, där arbetets värde och individens drivkraft offras på transfereringssystemens altare. Nyanlända svenskar uttrycker ofta bättre än de som fötts till beroendet, hur statens omhändertagandementalitet förtar de egna drivkrafterna. Konsekvensen är det utanförskap som Alliansen länge pratat om.

En naturlig utgångspunkt är att bidrag ersätts med arbete. Då behövs politiska förslag som möjliggör framväxten av nya låglöneyrken och lägre skatter – för inkomster i allmänhet och låga inkomster i synnerhet. Så får de allra mest utsatta människorna mer oberoende och större självständighet.

Sverige har ett stort utbud av offentliga välfärdstjänster. I jämförbara länder erbjuds invånarna istället motsvarande tjänster på marknaden genom privata försäkringssystem. Det senare leder till ett mindre beroende av staten. Samtidigt har utbudet av offentliga välfärdstjänster gjort den enskilda individen oberoende av både familj och välgörenhet. I vissa fall har det till och med bidragit till utökat arbetskraftsdeltagande. Barnomsorg har lett till att fler kvinnor arbetar, vilket i sin tur gjort att kvinnor fått en egen inkomst och därmed blivit mindre beroende av sin partner eller bakgrund. Det svenska förhållandet mellan staten och den enskilda individen har ibland kallats för statsindividualism.

Den svenska statsindividualismen har fått framförallt två konsekvenser. Dels är vi jämförelsevis mindre beroende av familjen och annan typ av frivillig välgörenhet, dels är vi mer beroende av staten än invånare i andra jämförbara länder.

Skärmavbild 2016-10-28 kl. 10.35.18

Bilden visar relationen mellan staten, individen och familjen i Sverige, USA och Tyskland. Statsindividualismen har bidragit till en övertro på att värnandet av individens självständighet upprätthålls av staten; om inte staten utgör motpol till individen kommer något annat utgöra det, exempelvis familjen eller välgörenhet. Men ambitionen att göra människor mindre beroende av staten betyder inte nödvändigtvis att de ska bli mer beroende av familj eller välgörenhet. Självständighet betyder i grunden att individen är oberoende. Då kan inte ett beroende ersättas med ett annat. För att uppnå mer självständighet behövs reformer som ökar människors ekonomiska frihet, så att staten inte blir självständighetens garant eller behöver ersätts av familj och välgörenhet.

Sverige behöver komma bort från illusionen att staten behöver tillhandahålla samtliga invånares välfärd. Först och främst behöver valfrihet, i kombination med offentligt finansierade privata aktörer, i så stor utsträckning som möjligt genomsyra de offentliga välfärdstjänsterna. Svenska sjukhus är det mest akuta exemplet på offentlig verksamhet som behöver läggas ut på entreprenad. På sikt behöver Sverige gå över till privat finansierade välfärdssystem, men med ett säkert, offentligt skyddsnät för de som inte kvalificerar sig för de privata tjänsterna. Så övergår vi från statsindividualism till självständighet. 

Självständighet från struktur
Självständighet förutsätter att människor göra fria val. Normer och sociala strukturer påverkar de flesta valen i en människas liv. Vi förhåller oss till en social kontext med kollektiva förväntningar på beteenden och val. Kollektiva förväntningar kan vara mer eller mindre begränsande. Exempelvis är det inte särskilt begränsande att förväntas äta med kniv och gaffel, det är istället något som förmodligen uppstått på grund av en rationalisering av hur människor intar föda. Begränsningar kan också vara bra eller dåliga. Oavsett, så innebär begränsningar för de allra flesta att det fria valet inskränks.

Förväntningar behöver inte innebära att begränsningen som följer är dålig. Det är varken orättvist eller ett uttryck för ofrihet att man förväntas äta med kniv och gaffel. Den begränsningen som kniv-och-gaffel-normen utgör lär för de allra flesta därför inte innebära någon, eller i vart fall en väldigt liten, inskränkning av det fria valet. Däremot är det både orättvist, och för många ett uttryck för ofrihet, att förväntningarna på exempelvis personliga egenskaper eller uppträdande är olika beroende på ett medfött attribut. När kollektiva förväntningar tar sig uttryck i begränsningar av individen på grund av medfödda attribut ökar inskränkningen av det fria valet.

Idag snedvrids många utfall av ojämnt fördelad förväntan. Det är en orättvisa som grundas i kollektivism. Människors fria val begränsas av kollektivets förväntningar, som i sin tur utgår från medfödda attribut.

Statligt upprätthållna begränsningar är den värsta sortens begränsningar. Detta följer av det våldsmonopol som staten har. Men även andra typer av kollektiv som upprätthåller gemensamma förväntningar som begränsar individen, och alltså inskränker det fria valet, behöver motverkas. Också flera sociala strukturer upprätthålls med vetskap om våld eller social exkludering. För den kvinna som utsätts för hot om våld eller social exkludering för att hon väljer bort ett kulturellt attribut hon förväntas bära eller för den tonårskille som möter samma hot för att han har pojkvän, kan staten snarare vara en garant för frihet. Hotet om våld och social exkludering blir en otrygghet som begränsar livsval och möjligheter. Människor behöver bli oberoende från såväl stat som strukturer.

I Sverige har vi kommit långt med arbetet att motverka kollektiva förväntningar enbart baserade på medfödda attribut. Vi är till exempel ett av världens mest jämställda länder. Med andra ord, vi har kommit långt avseende människors självständighet gentemot strukturer.

Kollektiva förväntningar enbart baserade på medfödda attribut kan vara olika mycket begränsande. Det fria valet kan inskränkas olika mycket. Begräsningar som inskränker människors val av t.ex. livspartner, att överhuvudtaget få jobba, att få göra en viss typ av fritidsaktivitet, är mer inskränkande än en begränsning som inskränker människors val av t.ex. karriär.

Mot bakgrund av detta blir det både orättvist och skevt att vänsterpartiernas största fokus är att bekämpa mindre inskränkande begräsningarna än att motverka de mest inskränkande sådana. En kvoteringslag ska, enligt vänsterpartierna, i förlängningen lösa de begräsningar som en smal grupp kvinnor i Sverige upplever. Men reformer för att bryta de begräsningar som är betydligt mer inskränkande i den personliga friheten lämnas därhän. Högerpartier ska alltid prioritera att motverka de mest inskränkande begräsningarna och därför behöver Alliansen i t.ex. jämställdhetspolitiken prioritera hederskultur framför könsfördelning i bolagsstyrelser.

Avslutning
Sverige står inför många utmaningar inom de kommande decennierna. Flera kopplar an till olika former av beroenden och begränsningar. Lösningen blir därför en politik som gör människor självständiga. De tre största självständighetsutmaningarna är att omvandla gruppen bidragstagare till löntagare, att bekämpa statsindividualismen och erbjuda individualism utan stat och att motverka destruktiva strukturer som inskränker det fria valet.

För att bryta Socialdemokraternas maktmonopol behöver Alliansen hålla ihop. Allianspartierna behöver mer än den gemensamma nämnaren att vara till höger om mitten på den politiska vänster-höger-skalan. Det behövs också mer än dagsaktuella utspel som syftar till att möta och stävja en tillfällig, folklig opinion. I tider när etablerade partier tappar väljare och populistiska rörelser hämtar billiga poänger med enkla lösningar kan vårt svar aldrig vara att anpassa oss. Vägen fram går inte genom ett race to the bottom mot populism och kortsiktighet – vägen fram måste gå genom en sammanhållen politik och berättelse. Det är vår frihetliga idégemenskap som behöver ligga till grund för den berättelsen och dess problemformuleringar. Här blir självständighetsbegreppet och en politik som gör människor självständiga från stat och strukturer ett förslag till en gemensam berättelse om Sverige och en modern frihetslängtan.

av Louise Meijer, 2016-10-28

första vice förbundsordförande MUF
2014–2016